Hoppa till huvudinnehåll

Årets julklapp: Om konsten att komponera en kofta

Att årets julklapp skulle bli just det hemstickade plagget är en trendspaning från HUI som både förvånar och förskräcker. Forskarna Cecilia Fredriksson och Marie Ledendal kommenterar valet av årets julklapp hos Centrum för Handelsforskning.

– Publicerad den 18 november 2022

Knitting hands

Med motiveringen "I en tid av bildlig och bokstavlig kyla, som följd av oroligheter i världen representerar Årets Julklapp 2022 en varm kram i produktform att ge till sina nära och kära" kvalar det hemstickade plagget in och går förbi samtliga toppförslag på oddslistorna. Vilken slags kreativ kompetens kräver ett sådant hantverk? Vem kan konsten att sticka en kofta? Att den färdiga koftan dessutom ska ges bort som gåva till en nära och kär person får kanske en del givare att fundera på om det går lika bra att köpa plagget färdigstickat eller beställa sticktjänsten på nätet?

Att kunna sticka har för några av oss varit en självklar färdighet att ha med sig in i vuxenlivet. Kanske minns vi syslöjdens svettiga härvor av hoptvinnat garn, maskor som tappades bort och stycken som skamset fick repas upp och göras om igen och igen. Under 1970-talet blev konsten att sticka också en symbol för samhällsengagemang och feministiskt uppvaknande. Garnbutikerna blomstrade och hemslöjdsrörelserna blev viktiga förvaltare av ett nyupptäckt kulturarv. 

Idag talar man om trenden av en samtida vurm för textila tekniker, något som kan spåras till millenniumskiftet, då Debbie Stoller i USA startade en ny stickvåg och myntade begrepp som Stitch 'n Bitch. Nu flyttade stickandet ut från hemmets vrå till det publika och offentliga rummet. Det bildades stickgrupper som träffades ute på caféer, och några skulle komma att ägna sig åt gerillaslöjd eller craftivism, som fenomenet namngavs av Betsy Greer. I USA skapades Knitta Please, grundat av Magda Sayeg, en grupp garntaggare där en av de första, 'The Alpha Piece', utgjordes av ett instickat handtag på hennes butiksdörr. Fenomenet fick snabbt stor spridning i England där Sarah Corbett grundade Craftivist Collective, med en tydlig agenda för att skapa förändring genom så kallade ”gentle protests” och kollektiva politiska textila manifestationer.

I Sverige grundes Gerillaslöjdsfestivalen av bland annat journalisten Frida Arnqvist Engström. Hemstickade alster i alla tänkbara material och mönster, med tydliga politiska budskap, kan idag återfinnas som textila skal på stolpar, statyer och pansarvagnar, eller dokumenterade via foto på digitala plattformar. Och i amerikanska Lisa Anne Auerbachs konstnärskap fogas den offentliga protesten och det hemstickade plagget samman genom aktivistiska tröjor med budskap som ”Keep Abortion Legal” och ”Chosen People, Chosen Obama”. 

Så hur kan vi tolka betydelsen av att det hemstickade plagget får agera värd för årets julkonsumtion i Sverige 2022? 2018 utsågs det återvunna plagget till årets julklapp, en tydlig replik till den pågående klimatångesten. Hur skiljer sig årets klapp ifrån 2018? Båda ger perspektiv på anti-konsumtion, återbruk och klimatkris. Men det finns en skillnad mellan det återvunna och det hemstickade. Även om det återvunna står för cirkulär konsumtion, så handlar det fortfarande om något man har köpt, eller möjligen bytt till sig, medan det hemstickade, det som är tillverkat där hemma, står för något annat bortom konsumtionen: vikten av att ha tagit sig tiden att skapa något själv. 

Det hemstickade är skapat i den privata sfären, vilket är raka motsatsen till en industriell, marginalfokuserad produktion med enorma volymer. Det finns en intimitet och familjaritet knutet till det hemmastickade som också kopplar an till ett historiskt perspektiv. Produkter som är skapade genom textil hantverksteknik har ofta presenterats som kvinnligt hantverk, även om stickning ur ett längre historiskt perspektiv är något som vissa menar främst utförts av män. Först i samband med industrialiseringen blev stickning en ”kvinnosyssla” som utfördes i hemmet. Traditionellt har det textila hantverket även förknippats med äldre kvinnor. Inte sällan har bilden av den åldrande kvinnan som prydligt – och gärna osynligt – stoppar strumpor, blivit en symbol för en specifik lappa-och-laga-mentalitet under kristidens material- och varubrist. Men dagens textila hantverk har kommit att stå för något helt annat: den unga generationens skaparlust och trendande hashtags som #knittok på digitala forum som TikTok. På Instgram fylls flöden av kreativa och konstnärliga lagningar, som ska vara allt annat än sömlösa och osynliga, med hashtags som #visiblemending, #mendingmatters, #slowstitching, #mendandmakedo och #lappaochlaga. 

Valet av årets julklapp är mer än en tidsmarkör för behovet av det traditionella och trygga i en allt oroligare värd, där krig och höga energipriser sätter agendan. Den vittnar också om det växande intresse för stickandets hantverk, och om hur kreativa konsumenter värdesätter det personliga och unika plagget i kombination med ett intresse för hållbarhet, miljö och mode. Att stickning de senaste åren har blivit en trendande aktivitet med bredare genomslag kan troligen också kopplas till pandemin. Det långsamma livet i avskildhet ger utrymme för kreativt, men också tidskrävande, monotont och meditativt hantverk. Att sticka är en utmaning för tålamodet. En annan helt avgörande utmaning är det rent praktiska hantverket. Hur går det till? Hur överförs konsten att sticka? Här fyller de digitala forumen en viktig funktion som både kunskapsförmedlare och inspiratörer, när de utmanar våra traditionella föreställningar om konsten att komponera en kofta.

Skrivet av Marie Ledendal och Cecilia Fredriksson, publicerat på Centrum för Handelsforsknings webbplats.